Hellre fly och fäkta illa än kasta in halva handduken.

“Det bidde ingen hysterisk odling.”
“Bidde det ingen hysterisk odling? Vad bidde det då då?”
“Det bidde en ganska ordinär odling.”
“Bidde det en ganska ordinär odling?”

“Ja, det bidde en ganska ordinär odling. Ajö, Mödde.”
“Dra åt helvete, Tödde.”

I Tage Danielssons novell ‘Sagan om Tödde och Mödde’ bidde det till slut inget parkeringshus alls. Riktigt så illa blir det väl inte för min del med odlandet i år, men det var inte långt ifrån.

Jag har inte direkt svart bälte i att hantera motgångar, så när man hör talas om folk som biter ihop och kommer igen, som utrustats med glöd och outtröttlig kampvilja är det aldrig mig det handlar om. Mitt adelsmärke och signum är mer att bli arg, sur, ledsen och ge upp.

Förrförra helgen blev jag och min fru väckta av ett telefonsamtal från grannarna vid vårt torp Grufstugan följt av ett från polisen. Ett gäng ungdomar på rymmen från någon anstalt hade tagit sig in i torpet via en krossad ruta och sedan försökt laga mat i den vedeldade järnspisen med hjälp av en dunk 2-takts alcylatbensin för motorsågar.

Jag blev rasande och upprörd och tappade omedelbart lusten för torparlivet och bestämde mig för att ringa bonden och säga upp arrendet. Så småningom började jag ändå att sopa bort fönsterglas och städa upp inne i stugan eftersom min fru talade mig till rätta. Som så många gånger förr.

Förra helgen var det dags att bryta ihop igen, denna gång på grund av en uppenbarelseliknande insikt av det djupare slaget. Jag är sedan länge stressad på gränsen till utbrändhet, men inte av mitt jobb som brevbärare, utan av mina fritidsintressen. Det tidskrävande pillandet med alla fröer och plantor som sedan skall sättas ut vid torpet som ligger sju mil hemifrån och saknar rinnande vatten och elektricitet går bara inte att hinna med, trots att det är det roligaste jag vet.

Hur mycket jag än försöker lura mig själv finns det tydligen andra saker än tobak som måste få ta tid i anspråk. Ett heltidsjobb, en hustru och en son i tonåren med allt vad det innebär till exempel. Och det skall så klart handlas och lagas mat och någon av katterna kanske måste till veterinären och det är föräldramöten i skolan och plötsligt skall bilen in på verkstaden igen och fan och hans moster. Ändå går jag runt i min egen orimliga lilla drömvärldsbubbla och tror att jag bor på en bondgård och att dygnet har 48 timmar. Trots att jag är nere på 4 timmars sömn per natt sedan veckor tillbaka vill varken utrymmet i lägenheten eller tiden räcka till.

Som den tjuriga drama king jag oftast blir av motgång bestämde jag mig för att sluta med odling, hemtillverkning av snus och alla sorters bloggande. Tjugofem chiliplantor och några exotiska buskar (med obefintlig utsikt att någonsin bära frukt här på våra breddgrader förvisso) åkte ner i sopsäckar och just som jag skulle låta 125 tobaksplantor göra dem sällskap hejdades jag ännu en gång av min mindre impulsiva och betydligt klokare fru. Vi (hon) enades (jag skrapade mest med foten i gruset och såg butter ut) om att jag skulle behålla åtminstone hälften av tobaksplantorna och det är således på den nivån tobaksodlingen ligger just nu.

Eftersom jag balanserat på gränsen till att ge upp odling och snusbakande är det nog också klokt att sänka ambitionen framåt skördetid. Att sortera, kurera och mala mer än trettio olika tobakssorter var för sig känns som ett självmordsuppdrag nu när jag vaknat till lite, så troligen blandar jag bara alla blad när jag skördar. Nackdelen är att jag aldrig får veta exakt hur de enskilda sorterna smakar, fördelen är att det går åt mindre av den tid jag inte har och att jag kanske slipper flytta till ett madrasserat rum utan fönster kring jul.

Med mitt nyfunna lugn kom också nyfikenheten tillbaka. Alla odlare vet att frost är för tobaksblad vad meteoritnedslag är för dinosaurier – allt liv utplånas. Däremot har jag själv aldrig sett, känt eller luktat på ett tobaksblad som frostats till döds och det vill man ju göra innan man dör.

Jag satte ut tre plantor och spanade in vädret för att se när undergången förväntades braka ner över tobakslandets kamikazepiloter, men blev lite snopen.

Inte en frostnatt i sikte? Det är inte lätt att vara empirisk tobaksvetenskapsman nuförtiden.

Snuset då? Nä, jag har inte lagt ner det heller. Däremot tyckte jag att två av de senare omgångarna jag gjort var ganska beska och lite otrevliga i smaken, så jag körde dem en och en halv timme till i tryckkokaren. Eftersom de även innehöll ganska mycket vitt vin fyllde jag på med ytterligare några gram natriumkarbonat och vips blev det gott snus utan beska av det.

Jag har också bakat snus av de sista bladen från fjolårets ganska klena skörd. Exakt 50-50 Virginia Gold och Golden Burley maldes (smulades sönder) grovt med hjälp av klena brevbärarhänder och blandades sedan med björksav som jäst i kylen några veckor. En halv deciliter 55%-ig lokalproducerat desinfektionsmedel för invärtes bruk tillsattes innan värmebehandling och en halv deciliter efter. Och naturligtvis en matsked chaga-tinktur, det måste man alltid ha i om man har det hemma.

Det var nog allt för den här gången och se på fan, jag hade visst inte slutat skriva blogg heller. Naturligtvis är även det helt och hållet min kloka hustrus förtjänst.