Som snusmakare behöver du bland annat tobak, maskiner, kemikalier och en nyfiken näsa. Men du behöver också andra snusare.
Snustillverkning har skett på flera ställen i världen i flera hundra år, även i hela Sverige. Det var till att börja med en hantverksmässig tillverkningsprocess med hemodlad tobak. När importtobaken och det fabrikstillverkade snuset så småningom tog över föll hantverket mer och mer i glömska.
Men inte helt.
Till exempel hittade trubaduren Bengt Sändh för många år sedan receptet till Ettan, smulade sönder ett gäng cigarrer och bakade snus på det. Men det var bara början. Så småningom blev han mångmiljonär på snus.
Kunskapen spreds vidare och förfinades. Numera är vi tusentals personer som bakar vårt eget snus hemma. En del odlar själva den tobak som behövs, andra köper den från något av de företag som har poppat upp under de senaste decennierna.
Och vi kan göra detta tack vare andra snusare. Entusiaster som har letat i gamla böcker, experimenterat, skrivit recept och delat med sig av sina kunskaper.
Det finns några få måsten när du tillverkar snus: Du måste baka det med salt och någon vätska. Det måste bakas tillräckligt varmt och tillräckligt länge så att det blir klart. Du måste tillsätta en basisk kemikalie för att det ska bli snus. Det måste hålla ett pH-värde runt 8 för att inte härskna. Det måste förvaras svalt av samma skäl.
För flera hundra år sedan gjorde man snus genom att baka tobaken i typ en bastu i en vecka. Sedan kom någon på att man kunde använda en ugn, öka temperaturen och korta ned det till fem dagar. Någon annan höjde temperaturen lite till och kortade ned processen till ett dygn. Ytterligare någon experimenterade fram en metod där man använder tryckkokare och får snuset klart på under fyra timmar. Snusare lär sig av andra snusare.
När jag började baka snus för tre år sedan började jag med att följa Stefan Sundströms beskrivning i hans bok Stefans lilla gröna. Han hade i sin tur lärt sig av Bengt Sändh. Sedan hittade jag recept hos diverse tobaksföretag och lärde mig en annan metod. Därefter läste jag boken Eget snus av Per Englund och använde hans metoder. Återigen: Snusare lär sig av andra snusare.
Inom snusbakargemenskapen är alla frikostiga med sina kunskaper och erfarenheter. Mer erfarna hemmabakare peppar och uppmuntrar nybörjare och svarar på frågor om olika moment i processen. Vi byter dosor med varandra och kommer med omdömen och tips. Vi träffas, fysiskt eller via nätet, och diskuterar olika delar av tillverkningsprocessen.
På det här sättet sprids kunskapen och utvecklas. Och alla blir lite duktigare.
Det finns inte två snusare som är lika. Det gäller konsistensen: Blött och lerigt eller torrt och smuligt och hela skalan däremellan. Det gäller smaken: Helt naturellt eller som en karamell och hela skalan däremellan. En del vill krama prillan till en kula, andra skopar upp med tummen och in under läppen. Och så hela skalan däremellan. En del använder många extra tillsatser, andra inga. En del lagrar sitt snus i flera månader innan de använder det. Andra snusar det varmt direkt när det är färdigbakat. Alla har sina speciella trick och metoder.
Som snusmakare blir du aldrig fullärd. Det går liksom inte att komma i mål. Du kan alltid bli inspirerad av andra snusmakare. Det kan gälla en viss kombination av smaker, kombinationer av olika tobakssorter, lagringstid, knådningsmetod, utformning av klistermärken på dosorna eller hur man gör tinktur på en viss växt.
Kort sagt: Det finns inget snus som är bättre än något annat (så länge du har följt de få måstena). Om du har hittat ett sätt att göra snus så att du gillar det bättre än något annat så har du gjort det bästa snuset som finns. För dig. Då är du världsmästare i din egen snusvärld. Men du har kommit dit tack vare andra snusare.
