Vad är det som luktar?

Redskap och maskiner, kemikalier och olika vätskor i all ära. Det är dock en sak som är bland de viktigaste för att få fram ett bra snus: Näsan.

Att vara tobaksodlare och snusmakare är att umgås med dofter. En del är mer angenäma än andra. Och en del är inte angenäma för någon annan än snusmakaren själv.

Det börjar med att plantorna, medan de fortfarande står inne i sina krukor, behöver näring. Själv använder jag hönsbajs utspätt med vatten eller utspätt lakvatten från Bokashihinken. Flytgödsel alltså. Och hur luktar flytgödsel? Exakt.

”Mamma!!! Vad är det som stinker???!!!”

Senare hamnar plantorna ute i landet och då har ju stanken från näringen så att säga gått under jorden.

När tobaksbladen är skördade och ska mogna öppnas en helt annan doftvärld. Först luktar de gröna bladen som en växt helt enkelt, men vartefter de gulnar börjar de lukta tobak. Och mer tobak. Och ännu mer tobak. Och OLIKA tobak. Nu känner man skillnad på de olika sorterna. Det är skillnad i mustighet, blommighet, rökighet.

När bladen har blivit bruna, men fortfarande är lite fuktiga, kommer en av de bästa belöningarna man får som tobaksodlare: Cigarrstadiet. Nu luktar hela huset som en cigarrbutik. Det är mustigt, berusande, sött, som läder, som rökelse. Jag tar omvägar förbi de hängande bladen bara för att få känna doften. Jag längtar hem till doften när jag är bortrest. 

Ibland går det åt skogen med vissa blad. Då luktar de bara kompost och hamnar precis där.

Ibland hinner bladen inte bli gula innan de torkar utan är fortfarande gröna. Då luktar de fortfarande lite hö men fungerar faktiskt att göra snus på ändå. Antingen väntar man några år, låter bladen vara hela och ha kontakt med luftfuktigheten – då kan de eftermogna och börja lukta mer tobak – eller så gör man helt enkelt ett snus på de gröna bladen. Bakar man längre tid och använder alkohol (i baket alltså!) blir det väldigt bra.

När tobaken sedan har torkat helt har den en mer sansad doft. 

När det så är dags att baka snus av tobaken kommer nästa doftinferno. Nu är det lite mer kemilabb över hemmet. En snusare gillar doften från en burk i ugnen eller en muntert puttrande tryckkokare på spisen, men resten av familjen befinner sig helst på annan ort. En del snusbagare kan till och med känna på doften från tryckkokaren när satsen är färdig. 

Och så: Aaah, när det är färdigbakt och dags att öppna den ångande härligheten! Nu blir det ännu mer kemilabb. Soda eller pottaska ska i. Likaså propylenglykol och glycerin, om man använder det. För oss som gör första knådningen medan snusmassan ännu är varm kommer nu en doft som nästan är övermäktig. Det riktigt fräser i näsan. Det är inte mycket idé att tillsätta någon smak nu, eftersom den kemiska reaktionen dödar allting. Dags att lagra snuset kallt några dagar eller veckor tills det lugnat ned sig.

Smaksättningen tycker jag är bäst att göra när snusmassan har slutat lukta ammoniak. Vissa snusare tycker att riktigt snus SKA lukta ammoniak, men jag tillhör inte dem. Olika tobak har större eller mindre benägenhet att, tillsammans med sodan, utsöndra ammoniaklukt. Om jag har använt mycket Alida, till exempel, måste det lagras mycket längre. Jag tror att det har med sockerhalten att göra.

Att sätta smak på snuset är ett kapitel för sig. Här styr näsan lika mycket som munnen. Det får inte bli för mycket så att det dödar själva tobaken utan tillsatserna ska snarare framhäva tobakens smak och doft. Därför rör jag mig oftast i umami-området. Jag känner en god doft från en vild blomma. Hmmm, kanske det? Lägger den i sprit ett tag, silar av, smakar – jajjemen – och blandar det i snuset. Jag luktar på kryddor i köket och gör likadant med dem eller rostar dem och mal dem och blandar i snuset. Jag luktar på en rot ute i skogen, en bit trä, några blad – oväntat mycket passar som  smaksättning i snus. Något av det mest oväntade var när jag hade kokat av kräftskalen efter en kräftskiva och ställt dem i en påse på trappen för vidare transport till soptunnan. När jag gick förbi dem kände jag en ljuvlig doft. Inte det minsta kräftigt eller unket. Hmmm. Jag reducerade avkoket mycket försiktigt och blandade i snuset. Jodå, det blev gott.

Vi snusmakare byter ju ofta dosor med varandra. Vad är det första man gör när man öppnar en bytesdosa från någon annan? Just det, luktar på snuset. 

Näsan har också bestämt att jag numera använder deodorant och parfym med tobaksdoft.

2 kommentarer för “Vad är det som luktar?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *