Ett aningen spretigt tobaksland.

2020 blir mitt tredje år som tobaksodlare, en resa som började runt nyår 2017-2018 då jag fick jag höra att en kompis hade en annan kompis (vilken fräckhet!) som odlade sin egen tobak och gjorde snus av den. Jag antar att ämnet kom upp när jag beklagade mig över att mitt dagliga intag av Ettan hela tiden blev en allt större utgiftspost. Eftersom jag och min fru nyligen hade börjat arrendera torpet Grufstugan utanför Gnesta och redan odlade chili, tomater och ungefär allt annat möjligt man kunde få att växa i gammal sörmländsk åkerjord fanns det gott om plats även för ett tobaksland. Jag tänkte ge det ett försök åtminstone.

Fröer till tobak innehållandes nikotin kunde köpas hos de vanliga fröfirmorna fick jag veta och slog till på en påse Bondtobak och en påse Virginiatobak. (Bra guider för den praktiska odlingen finns i boken ‘Eget snus’ som man hittar här och i min bloggkollega Lena Gidlöfs text som finns här.) Jag valde ut de sex plantor av varje sort som såg finast ut när de tittade upp efter försådden i odlingsskåpet (även kallad haschgarderoben) som jag anlagt i min sons rum hemma i lägenheten i Orminge.

Under sommaren växte mina tobaksplantor upp till enorma buskar, men då jag inte läst på särskilt mycket om själva skörden torkade det mesta för fort och förblev grönt och med samma doft som resterna av det intorkade gräs man hittar på knivbladen på sin gräsklippare.

Någon gång under sommaren hamnade jag av en slump även på Kungssnus hemsida och insåg att det fanns en hel uppsjö av riktiga tobaksfrön (som man kan hitta här) särskilt lämpade för hemodling och snustillverkning. Dessutom anordnade detta spännande företag snusträffar. Jag trotsade min blygsel för nya bekantskaper och mina egna fördomar om vilken sorts inavlade bönder och ilskna raggare som gissningsvis var deltagare i sådana sammankomster och åkte på en sådan. Jag ville ju verkligen lära mig mer om min nya verksamhet.

I backspegeln är det lätt att konstatera att det var ett av mina bästa beslut i livet.

Förra sommaren sådde jag frön till tre sorters tobak och utökade odlingen till 23 plantor, men det är fortfarande på tok för lite för att täcka min årskonsumtion, så till i år har jag grävt ut landet ytterligare och siktar på 70, 80 eller kanske 90 plantor om det får plats. Det ser ut så här:

 

De flesta av mina fröer har jag naturligtvis köpt av Kungssnus eftersom alla sådana man kan tänkas behöva och några till finns här, men då jag också är svårt fascinerad av allt som låter dystopiskt och öststatsaktigt för att det triggar min barnsliga fantasi om en apokalyptisk framtid där jorden gått under, har jag också letat upp lite frön på nätet från Ukraina, Polen och Ryssland.

Jag skyller allt på författaren Dmitrij Gluchovskij och hans böcker om Moskva år 2033 när världen ligger i ruiner. Jordytan är då kontaminerad och en sista människospillra har sökt skydd i nere i Moskvas tunnelbana, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna (jag tänker så klart tobaksodlingarna) alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna…

Det tobaksfröna är knappast bättre, men för mig är det anledning nog att odla dem då jag med lite tur kan få göra snus av ’Trapezond 92’, ’Sobolchii’, ’Makhorka’ och ’Hercegovina flor’. Snus på den tobaken kan ju också få väldigt exotiska namn. Bland annat tänker jag döpa ett framtida snus till ’Uralmash-4E’, som en hyllning till världens djupaste borrhål som gjordes i Sovjetunionen 1970 och själva borren eller borrkronan hette just så tror jag. Vad det har med snus att göra vet jag inte, men det kan vi prata om i höst över en nybakad pris ’Grufstugans Uralmash-4E’.

Den allmänna tumregeln är väl att man sår sin tobak i mitten av mars, men jag har lite andra förutsättningar än odlare i allmänhet. Grufstugan saknar rinnande vatten, men också all form av elektricitet.

Det gör att min skörd och torkning av de frostkänsliga tobaksbladen sker på ett utomhusloft där temperaturen är helt beroende av vädret. I fjol blev det stressigt och nervöst att hinna med, så jag tänkte så en första omgång redan i mitten av februari för att kunna chansa och plantera ut tobaken lite tidigare. Jag kommer dock att göra en vanlig sådd i som backup om det skulle skita sig med vädergamblingen, men vart alla plantor ska få plats under våren har jag ännu ingen aning om.

Inte nog med det, jag ska också försöka mig på något så idiotiskt som att plantera mer än 20 olika sorters tobak. Det kommer naturligtvis att bli helt kaosartat och smått omöjligt att hålla isär alla sorter, men jag har inte riktigt tålamod att odla två eller tre sorter om året för att om tio år veta vilka sorter som ger mest avkastning och växer bäst i just den jord och det klimat som råder vid Grufstugan. Om det här projektet inte gör mig galen och får mig inspärrad i en madrasserad cell kommer jag i alla fall att veta en hel del mer om tobakssorter i slutet av året. Jag kommer naturligtvis också att skriva om utgången av det hela här på Kungssnus, men om det blir hemifrån eller från den där cellen på psyket får framtiden utvisa.

5 kommentarer för “Ett aningen spretigt tobaksland.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *