Smak och bak är en smaksak

En vanlig syn när snusare träffas och byter dosor och erfarenheter.

Denna gång blir det lite funderingar kring den viktigaste smaken, snusbakarnas egen tankesmedja och vad som är viktigt att våga.

När jag började göra mitt eget snus trodde jag att målet var att hitta den perfekta metoden att kopiera Grov och sedan fortsätta så. Gång på gång. Samma sak. Tryggt, tråkigt och rutinmässigt. Därtill var jag av ekonomiska skäl nödd och tvungen. 

Men när jag hade hållit på ett tag upptäckte jag att mitt hembakta snus konstigt nog var godare än det köpta. Jag upptäckte dessutom att framställningsprocessen var lika beroendeframkallande som själva snuset. Allt det här känner de flesta hemmastånkare igen.

Tobak är uppfinningarnas moder. När vi snusare börjar ägna oss åt att baka och smaksätta snus av tobak så lockas vår inre uppfinnare fram i ljuset. Vi börjar testa olika smaker och hur de fungerar ihop. Vi testar olika tobaksblandningar. Hur mycket ska man ha av det här och det här? Det verkar finnas minst lika många sätt att baka och smaksätta snus som det finns snusare.

Själv har jag lärt mig mycket av boken Eget snus av Per Englund. Den ger en väldigt pedagogisk beskrivning av hur man sår, odlar och skördar tobak och hur man sedan bakar snus av det (curering och malning är däremot inte så utförligt beskrivna). 

Författaren smaksätter snuset med sådant som går att köpa i en livsmedelsaffär eller på Systembolaget. Jag upptäckte senare att det finns ett helt sortiment av färdiga smaksättningar specialgjorda för snus, bland annat på tobakskemi.se. Men eftersom jag är en envis gör-det-självare så nappade jag inte på det. Min första snussats smaksattes med lakritspulver från Ica, rooiboste, chaikryddor och svartpeppar. Och alldeles för mycket salt. Och alldeles för mycket soda. Jag mätte inte så noga. Jag hade inte en susning om lämpliga mängder för de olika ingredienserna och jag hade heller ingen aning om att snuset bör lagras länge för att smakerna ska utvecklas på rätt sätt.

Min första snussats för drygt två år sedan. Inga mängder uppmättes eller noterades. Här handlade det om trial and error.

OK. Två steg fram och ett tillbaka. Jag fortsatte att baka och ta reda på fakta. Jag fick hjälp och inspiration av mina medsnusare i sociala medier och på min första snusträff. Det gick bättre och bättre.

Jag hade fortfarande inte fått den där halleluja-upplevelsen av tobakssmak, så jag trodde att det var min uppgift att få snuset att smaka något överhuvudtaget. Bara att sätta i gång. Med allt som gick att tänka sig. De följande månaderna testade jag till exempel riven muskot, riven choklad, apelsinjuice, myntasaft och torkad mynta, färskpressad lime, glögg, ingefäraläsk, kummin, kardemumma, honung, whisky, rom, portvin, calvados, katrinplommon, fikon, pressad citron, nejlika, kanel, fänkål, anis, curry, vaniljpulver, rosenvatten, saft på syrén, saft på fläder, saft på älgört, saft på körsbär, saft på hallon, torkade malda hallon, torkade malda lingon, torkade malda kantareller, ekollon och enbär. Plus några köpta smakessenser för snus som tjära, rökpulver och Bergamott. Och så hemgjorda sprittinkturer på egenplockad stensöta, gråbo, syrén, fläder, hallon, svarta vinbär, johannesört och oregano. 

Det låter helt galet så här i efterhand. Jag försökte gång på gång överträffa mig själv. Tobaken hade inte en chans att överrösta detta fyrverkeri av smaker.

Ju fler smaker desto bättre, trodde jag tidigare.

Men så fick jag smaka ett par andra hemmastånkares snus av hemodlad tobak och därefter bakade jag nervöst den första satsen snus på min hemodlade tobak. Då fattade jag. Oj. Det var alltså det här som var grejen. Har man bra tobak behöver man inte kamouflera dess smak utan snarare framhäva den. 

Efter det har mitt snusbakande fått en helt annan inriktning. Och blivit mycket svårare. Numera vill jag hitta det som framhäver tobakssmaken i stället för att döda den.

Att baka snus är att gå in i en annan dimension där luktsinne, smaksinne och känsel står i fokus.

Bra tobak har jag tillgång till, både min egenodlade och den jag köper hos Kungssnus. Men hur ska de olika tobakssorterna kombineras? Hur är bästa sättet att baka tobaken? Och hur lyfter man upp dess smak på bästa sätt? Vilka tillsatser hjälper tobaksmaken i stället för att döda den? Det är som att hitta i en främmande skog med förbundna ögon. Var ska jag börja? Hur ska jag tänka? Vem kan man lita på?

Då är det väldigt bra att ha kontakt med andra hemmastånkare. Många har hållit på i flera år och många har gått samma omväg som jag när det gäller smaksättning. Det finns många som håller på och lägger saker i sprit och mal ned andra saker. Nu utbyter vi erfarenheter med varandra och hjälper med tips, råd och idéer. Vi smakar varandras snus och kommer med omdömen. Ibland är det någon som har lyckats åstadkomma just det där som du är på jakt efter. Hemmastånkare har faktiskt sin egen cyberbaserade tankesmedja. Dessutom finns det gamla böcker med beskrivningar av hur man bakade snus historiskt, från 1700-talet och fram till våra dagar. Där kan man hämta många intressanta idéer.

Och, precis som min bloggkollega Niklas skriver på Tobakskemis blogg, dosbyteskulturen är en väldigt viktig del av snustankesmedjans verksamhet. 

Vad är slutklämmen på detta inlägg då? Tja, det skulle väl kunna vara: Våga tobakssmak och våga dosbyte.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *