Så blev jag en nörd

Hur kommer det sig att ett intresse blir så stort att det färgar hela ens tillvaro? Hur kan en liten präktig, nästan 60 år gammal, tant plötsligt börja ägna allt mer tid, allt mer trädgårdsutrymme och allt mer köksutrymme till att tillverka snus? Ingen vet hur det kommer att sluta, men jag vet hur det började. Det började med en bok. 

För ungefär nio år sedan ramlade jag över ”Stefans lilla gröna” av Stefan Sundström. Undertiteln ”Handbok i utanförskap” gjorde den omöjlig att motstå. För mig var Stefan Sundström enbart sångare och låtskrivare, så jag blev glatt överraskad när jag läste alla hans oerhört välskrivna, roliga och inspirerande texter om självhushållning, mathantverk, tobaksodling och snustillverkning. Har ni inte redan läst boken så gör det!

Jag var ju påssnusare på den här tiden och hade börjat få svår ångest över alla tusenlappar jag pungade ut på det allt dyrare beroendet. Nu fick jag för första gången veta att man faktiskt kan odla tobak – i sin egen trädgård – och framställa snus av det – i sitt eget kök. 

Jag blev hysteriskt taggad – tills jag insåg att jag skulle vara tvungen att gå över till lössnus. Att sitta och pilla in tobaken i små påsar skulle jag inte palla med.

Okej, jag släppte tanken på snusodling. Men boken inspirerade mig till annat. Att skaffa höns till exempel.

Åren gick. Köpesnuset blev allt dyrare. Den ekonomiska ångesten allt starkare.

För snart tre år sedan frågade en jobbarkompis om jag ville ha några tobaksplantor som hon hade över. ”Eeeh… okej.” Jag hade inte den minsta aning om hur man odlar tobak, jag var inte så motiverad och jag kunde aldrig tänka mig att mördarsniglarna gillar tobaksblad. Men det gör de. Så till slut var det bara två små plantor kvar. Men då hade jag blivit nyfiken på att se om det kunde bli snus av det. Jag kunde ju ge bort det. Med hög impfaktor.

Så blev det höst och nu hände det mycket på en gång:

1. På en utbildningsdag med jobbet lade den kvinnliga föredragshållaren, inför hela publiken, plötsligt lade in en pris lössnus, snyggt och prydligt. Lössnus! En kvinna! 

2. Strax därpå köpte jag en dosa Grov lös för att se om jag överhuvud taget klarade av det. Efter lite träning gick det faktiskt förvånansvärt bra. Och efter ytterligare lite träning gjorde jag tre avgörande upptäckter: Det var godare än portionssnus. Det rann mindre. Det var billigare.

3. Jag gjorde snus enligt beskrivningen i Stefan Sundströms bok. Processen var ganska knapphändigt beskriven. Fyra dosor snus fick jag ihop. Det var kompakt som lera, smakade som lera och möglade ganska snabbt. Men så stolt jag var! Jag bjöd glatt runt till flera lössnusande vänner. 

4. En manlig jobbarkompis såg mig lägga in en lösprilla. Det ledde till ett samtal om lössnusets fördelar jämfört med portionssnuset. Han berättade att han tillverkade eget snus av tobaksmjöl som han köpte på nätet. Han berättade även att det fanns Facebookgrupper som handlade om lössnus och hur man tillverkar det.

Nu fanns det ingen återvändo. Eftersom jag har jobbat som journalist i nästan hela mitt liv startade jag en grundlig research. Jag gick omedelbart med i flera Facebook-snus-grupper och jag började leta information på nätet om hur tusan man bär sig åt och var man hittar de ingredienser man behöver. Den första internetförsäljaren jag snubblade över var Prillan, så jag köpte en snussats och bakade enligt deras beskrivning. Eftersom jag fortfarande var van vid köpesnussmaken hade jag i för mycket av allting, men jag var ändå nöjd. Nästa sats blev ännu bättre. Jag bjöd vänner på det och de blev helt lyriska. 

Till slut snusade jag uteslutande mitt hembakta snus. Jag lärde mig allt mer i de olika Facebookgrupperna, där erfarna hemmastånkare tålmodigt och hjälpsamt svarade på mina nybörjarfrågor (tack, tack och återigen tack!). Jag sträckläste boken ”Eget snus” av Per Englund. Jag hade fått kläm på det här med konsistens och fukt. Men jag såg det fortfarande som en nödvändig budgetlösning eftersom köpesnuset var för dyrt. Jag försökte fortfarande härma smaken på köpesnuset, eftersom jag trodde att det var målet. 

En dag unnade jag mig en dosa Grov och tänkte att jag skulle njuta ordentligt. Men vad nu? Torrt och tråkigt och parfymstinkande. Mitt hembakade var godare! Hur var detta möjligt? Min hybris växte som en stor ballong. Jag frågade stöddigt i en Facebookgrupp om det verkligen går att göra godare snus än köpesnus. En rutinerad hemmastånkare förklarade väldigt pedagogiskt att detta är vad de flesta upplever när de börjar göra snus själva. Pang – där sprack min hybrisballong. 

Icke stukad men taggad hittade jag nya stigar in i denna nya värld. Våren för två år sedan handlade allt om snus. Jag bakade och jag knådade. Jag blandade och jag smaksatte. Jag lärde mig att det är skillnad på tobak och tobak och hittade äntligen fram till Kungssnus, stället där allt det bästa finns. Alla snälla medsnusare i Facebookgrupperna var mina mentorer. Jag upptäckte att snus är socialt. ”Prillan bakar folk samman” föreslog min make som rubrik på ett kommande bloggavsnitt som ska handla om just det. Jag lärde mig hur man egentligen ska göra när man odlar tobak. Det kommer jag också att berätta om längre fram. Jag har smaksatt snus med allt som går och lite till. Även detta kommer ni att tvingas läsa om.

Vi hörs!

2 kommentarer för “Så blev jag en nörd

  • Eddie

    Jag är just på gång att gå in i en sådan där vår du hade för två år sedan. Hela min vakna tid tänkte jag på min stundande odling och köper såbrätten och kvarnar i parti och minut.
    Det ska bli jätteroligt att följa din blogg!

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *