Nu är hösten här och med den inleds en period med mer snusbakarglädje och mindre hårt tobaksarbete. Den tobak som odlats under året är skördad, torkad och förpackad i flyttlådor som ställts ner i källaren för att glömmas bort och mogna vidare, och det återstår ännu några månader innan det är dags att börja om och så nya frön.
Bland det sista jag gjorde denna odlingssäsong var att klippa ner några av de renplockade tobaksplantornas stammar för att prova att göra snus även av dem. Det är egentligen inte något man brukar göra och jag vill snabbt inflika att jag faktiskt inte lyckas varje gång jag provar någon annorlunda snusgrej, men det är sällan man hör om någon som beklagat sig över att ha varit för nyfiken och provat för många nya saker på sin dödsbädd.
Först testade jag att slå sönder stammarnas hårda fibrer med en handslägga för att de skulle torka fortare och bli enklare att mala. Hur det hade blivit i slutändan vet jag inte eftersom jag glömde hinken med stamkross på balkongen hemma i förorten någon vecka och när jag hittade den igen var den fylld av regnvatten och såg ganska oaptitlig ut.
Som tur var hade jag ytterligare några stammar kvar i tobakslandet och kunde börja om. Under tiden hade jag läst i någon tobaksgrupp på Facebook att en annan nyfiken tobaksodlare kommit på den geniala idéen att mala stammen färsk medan den fortfarande var mjuk och sedan torka den i ugn. Jag minns inte vad geniet hette, men förväntar mig inget annat än att han får nästa nobelpris i både kemi, fysik och biologi
När jag kört mina stambitar i mixerns stora behållare tills de bara var en vacker massa…
… fick den snabbtorka på ca 80 grader i ugn. Då och då rörde jag om allt under den dryga timme det tog tills vätskan var borta.
Eftersom jag saknar en riktig kvarn var det dags för finmalning i blendern som annars har två användningsområden i vårt hem, när sonen gör nyttiga smoothies och när jag under svordomar gör stjälkmjöl av tobaksbladens mittnerv.
Precis som när man gör stjälkmjöl är malning av stambitar både ganska tråkigt och tidskrävande med denna typ av redskap, men det går om man är envis.
Till slut hade jag en del av vad som med ett finare ord kan kallas stammjöl men som i ärlighetens namn egentligen bara är en sorts träflis. Träflis som gissningsvis knappt innehåller något nikotin alls.
För att ens kunna kalla slutprodukten för snus tillsatte jag handkrossad tobak av några av de nikotinstarkaste sorter jag hade hemma; rustican Mohawk och den primitiva sorten Orinoco – den ursprungliga tobakssorten från Java man utvecklade Virginiatobaken från en gång i tiden. Fördelningen blev 70% stammjöl och 30% handkrossad monstertobak.
Med tanke på stammens hårdare sammansättning kom jag fram till att ungefär 11 timmar i tryckkokaren med enbart vitt vin som vätska i mjölet borde göra susen.
Och för att lura mig själv att det faktiskt var snus jag höll på att göra hällde jag i några deciliter portvin av sorten Old invalid efter värmebandlingen. Tillsammans med kaliumkarbonat och min absoluta favorit Kungssnus Grundarom lät jag hushållsassistenten jobba tålmodigt i ungefär 45 minuter.
Slutresultatet blev faktiskt något som liknar snus. Visst innehåller det små mjuka träliknande stickor och visst är det lite hårdare och mer kompakt än snuset jag vanligtvis lägger in…
… men smaken var det verkligen inget fel på, härligt fruktigt och friskt av vinet!
Lite eftertanke. Om jag får för mig att göra om det här ska jag försöka mala stammen ännu finare och öka tiden i tryckkokare till uppåt 18, kanske 24 timmar. Det kan möjligen också vara idé att gå ner på 50% stammjöl och således ha i mer bladmjöl. Den som lever får se helt enkelt. Men nu släpper jag stamsnuset för stunden, jag måste tillsätta soda och konsistensvispa en annan häxblandning jag haft på spisen under natten.
Härligt! Empiriskt väl genomfört tokexperiment. Det ska bli intressant att smaka. Hinner du ens göra helt vanligt snus numera?
🙂
Tack för värdefull information!
tack för informationen.