Den första färden till Bulgarien, 4/5 – 11/5 2019!

Resan började för Aimo i Växjö 20.00 och Magnus stängde ytterdörren klockan 20.15. Vi begav oss båda mot Köpenhamn fast på helt olika tåg. Tro det eller ej, men strax efter 23.15 strålade vi ihop och här slutar inte resan…

Dag 2, resans första egentliga dag. Vi vaknar upp och kommer på att här odlas det tobak, men det hade vi koll på redan innan. Man blir ju inte Mr Einstein efter en så pass lång resa, eller i alla fall efter så många vakna timmar. Nåja, vi ser till att få kontakt med grabben vi haft kontakt med innan resans start, Mr Olivier från en Bulgarisk tobaksfirma. Möte bestämdes 4 dagar framåt, onsdagen den 8 skulle vi på äventyr, så fick det bli och detta var något vi verkligen sett fram emot.

Onsdagen den 8 Maj kom och vi båda sa med en mun: ÄNTLIGEN. Mr Olivier, som grabben hette som vi haft kontakt med och två kollegor till honom möter upp oss på vårt hotell, deras resväg var 3.5 timmar, enkel väg, respekt och all heder för deras välkomnande. Presentationer av varandra klarade vi av rätt snabbt efter lite stela leenden och halvfalska skratt, ingen kände oss eller vi dom. Nåja, in i minibussen lite halvnervösa allihop, men nu var vi på väg mot en liten by som heter Manolitj, det var en renodlad tobaksodlarby. Ju längre resan gick mot denna by, ju färre hjul fick fordonen och till slut övergick fordonen helt till 2 hjul och 4 ben, dessa ben var fast monterade på en häst, såg vi åtta ben var det inte på grund av deras goda öl, utan det var 2 hästar det handlade om. Dessa fordon har fungerat i många år och gör än i dag, ingen bensin, endast lite havre och gräs kostar det att glida några mil. Kan det bli mer ekologiskt tro?

Vi kom fram efter ett par timmars åkande i vårt fordon, fortfarande med 4 hjul och en ratt. Vi möttes av ett gäng folk, män och kvinnor som presenterade sig som kommun/tobaksfolk. Kaffe och cigarett på kommunkontoret var en självklarhet. Vi fick berättat för oss att av dessa cirka 5000 invånare som bodde i byn, livnärde sig på tobak, kort sagt hela byn handlade om tobak. Det var en by med mestadels turkar, området ligger nära både Turkiet och Grekland, vi har sällan träffat så trevliga tobaksodlare.

 

 

Nu var det formella avklarat och vi skulle åka ytterligare en bit för att beskåda de Bulgariska tobaksodlingarna och dess odlare, kvinnor och män. Vi är födda på 60 – 70-talet, men denna resa och mötet förde oss tillbaka till 30 – 40-talet, häst, vagn och redskap vi bara kan hitta i historieböckerna, ett synnerligen intressant möte. Vart vi än tittade så var det tobaksodlingar, inte enorma ytor, de flesta var som fotbollsplaner och tillhörde olika familjer, det var deras leverbröd.

 

Det berättades om hur dom samlades och diskuterade om, hur och när det var dags att plantera ut dom små plantorna. Vi fick en lektion om hur dom gjorde och det går knappt att jämföra med vårt förfaringssätt att odla.

 

 

 

 

I byn var dom modiga, dom sådde inget alls inomhus utan allt skedde direkt på friland, stora bäddar förbereddes och fick gro. Vi fick en lektion om hur plantorna skulle bete sig när det var dags att sätta ut dom, en efter en, helt manuellt. Damen den äldre i familjen vi fick förmånen att träffa, gick bockad i mer än 90 grader dagarna i ända för att plantera dessa små underverk en och en, ett otroligt arbete som skulle knäckt vilken dräng som helst i Sverige. Hur som helst så var det med ett stort leende hon berättade om sitt arbete för oss.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mitt i bäddarna växte det lök, det hade inget med tobaken att göra, det var helt för privat bruk, bara det vittnar om hur dom lever, ett liv få förunnat.

 

 

 

 

 

 

 

Vi blev imponerade över deras engagemang för tobaken, när vi sett och blivit visade tobakens vistelse i jorden var det nästan dags för hemfärd, men dessförinnan vill dottern visa upp torkladorna för oss, det var en speciell syn, en väldigt gammal lada och tillika stall fick agera tork, efter soltorken fick det torka inomhus i ladan. Av 5 kilo blad blev det ca: 1 kilo prima tobak, nu snackar vi om prima kvalitet, så ni förstår, att odla tobak är ingen lätt grej och att få en kvalitet på tobaken är ännu svårare.

 

 

 

Efter besöket var dags för hemresa till hotellet igen och stämningen var allt annat än som i starten, det skrattades och vi var alla mer förstående över vilket genuint arbete som utfördes för oss alla som älskar tobak i diverse former, så med nästkommande stycke tackar vi för oss och beundrar dessa odlare världen över.

Vi har sällan mött ett så stolt folk, trots att det var fattig så hade dom en stolthet som är svår att beskriva i ord, det kändes fint att se, kärleken till tobaken finns ”all over the world”. Det är med denna stolthet vi köper in, tar hand om, maler, blandar och packar vår snus här på Snusfabriken i Åfors, 2750 km från snusfabriken finns det prima tobak.

Så kortfattat var detta en fantastisk resa i tobakens tecken, det är vi helt överens om båda två, Aimo och Magnus. Vi har mycket med oss i bagaget hem, för oss, för er och för oss alla tillsammans! Vi planerar en ny resa som vi ser fram emot i tobakens tecken, men mer om detta senare.

Tack för visat intresse och vi ses snart igen!

//Aimo Pekkala och Magnus Bauer

Ps. Resten av resan fick jag inte skriva om, inte i detta seriösa forum, det kommer kanske senare om inte DI eller New York Times köper rättigheterna först. Ds