Björnlöfs Unus.

Under nästan alla år före jag nådde insikt och uppfylldes av ljuset och den heliga glädjen i snusets hemtillverkning snusade jag  Ljunglöfs no. 1, eller Ettan som den kort och gott döptes om till av den kloka folkmunnen. Att det blev just Ettan berodde nog mycket på slumpen, men eftersom det på något sätt känns som att det finns en slags inneboende identitetstillhörighet i nästan allt, även i snus, var jag väl helt enkelt en Ettan-personlighet. Det var dock ingenting jag reflekterade över då.

Min fascination för dynastin Ljunglöf kom efter att jag slutat köpa färdiga dosor och gått över till att göra snuset själv, men är också anledningen till att jag någon gång varannan månad köper en dosa Ettan av rent nostalgiska skäl. Jag saknar egentligen inte min gamla följeslagare eftersom jag dels tycker att det är fruktansvärt roligt att hela tiden göra nya varianter av snus och dels även anser att det snus jag gör hemma är godare. Ändå finns det två saker som fortfarande utgör ett litet band mellan mig och Ljunglöfs Ettan.

Det ena är att både fadern Jakob Fredrik Ljunglöf och sonen Knut Fredrik Ljunglöf var kvalitetsmedvetna och aldrig ruckade på principen att bara använda bra råvaror och att aldrig släppa ifrån sig sin produkt om den inte höll måttet. Därtill sägs de ha tagit väl hand om både sina anställda och deras änkor och barn i förekommande fall. Man kan så klart tycka att det är lätt att vara generös om man tillhör en av landets rikaste familjer, men socialt patos hörde inte till vanligheterna bland arbetsgivarna för 100 eller 150 år sedan.

Det Ljunglöfska palatset.

Det som återstår av Ljunglöfs lusthus med utsikt över Mälaren.

Och så har jag insett att basen i det snus jag själv tycker mest om är Virginiatobak, precis som i Ettan. I ett klipp på Youtube från i höstas som heter “Tvåan gör Ettan i trean” utgår jag från vad som sägs vara ett gammalt originalrecept när jag gör ett snus som sedan fick heta ‘Numero Uno’. Det blev inte särskilt likt originalet och det är högst oklart om det alls finns någon koppling mellan Ljunglöf och Spanien, men det blev ett av de godaste snus jag gjort. Idag fick jag för mig att göra ett nytt snus med samma inspirationskälla, denna gång valde jag namnet för Ettan på latin (högst oklar koppling även till detta rätt döda språk). Det latinska ordet kan man med lätthet associera till både det ena och andra insåg jag när jag redan bestämt mig, men hur som helst, så här gör man ‘Unus’.

I det som uppges vara originalreceptet utgår man från lite större volymer och även om jag hunnit köpa på mig en del tobaksmjöl har jag inte riktigt så mycket som 143,5 kilo hemma, men om man delar det med 200 hamnar man någonstans runt 720 gram vilket ju ändå är ganska nära en vanlig snussats. Eftersom jag oftast gör snus på bara 500 eller 600 gram (så att jag får baka lite oftare) räknade jag också om det så att det blev 80% av 720 gram. Så gott som 600 gram alltså.

“Tillverkning af Ljunglöfs välkända Snus

Till beredning av No.1 tages
5 1/4 Lpd  (44,6kg) Virginia – bladmjöl
5 1/2 Do    (46 kg) Stjelk – do
6 1/4 Do     (53 kg)   diverse bladmjöl
———–
17 Lpd

Till fuktning av N o.1 o. 2 tages 51 (132 L) kannor källvatten hvaruti uplöses 3 kannor och 7 quarter salt”

Ungefär 2/3 skall vara Virginia bladmjöl och Virginia stjälkmjöl, så jag tog lite av två olika varianter av båda jag hade. Resten, “diverse bladmjöl” är förstås lite knepigare. Naturligtvis skall även det vara tobak av bra kvalitet, men “diverse” lämnar ju faktiskt hur mycket som helst öppet för egen tolkning.

Så jag tolkade hur mycket som helst vilket slutade i en härlig tobakssoppa av två Burley varianter, Havanna, Kentucky och lite Prilep. Eftersom min bloggarkollega Lena Gidlöf här på Kungsnus brukar hävda att man som mest kan ha 4% Prileptobak i en blandning tog jag naturligtvis 5%.

I brist på källvatten och mått för kannor och quarter fuskade jag med några prima deciliter kranvatten och erforderlig mängd salt uppmätt i gram som tillsammans med hårt rostad amerikansk ek blandades med tobaken.

Jag brukade nästan bara använda rostad ek ihop med alkohol i snus eftersom det blir en fin fatkaraktär på snuset då, men har nyligen upptäckt att den rostade eken (att det blev just amerikansk ek idag var för att det var den jag hade hemma) gör att allt snus blir godare i mitt tycke, även utan alkohol. Och på Ljunglöfs tid lagrades fanimej snus hur som helst på träfat. Tror jag. Det känns som det.

Ljunglöfarna visste (till skillnad från mig) naturligtvis exakt vad de gjorde, men jag har ändå alltid lite mindre vatten än vad som rekommenderas i tobaken under värmebehandlingen. Då kan jag hälla i mer vätska av något jag kommer på under bakets gång efteråt, och så länge man fördelar vätskan ordentligt med till exempel en elvisp kan man ha rätt mycket mindre vatten från start har jag lärt mig.

“Svettningen sker i lådor, som rymma ungefär 3 Lpd. Värmen i svettrummet 45 á 50 grader. Svettningen pågår till 5:e dygnet, då snuset arbetas och sållas, fyllas åter i lådorne som då insättas ånyo.
Sedan det nu åter stått ett dygn, utslås det på aftonen, för att följande dag undergå beredningen. Amen.”

Man får helt klart improvisera lite om man vill snusa som förr i tiden och jag fick ta till tryckkokaren i brist på både lådor som rymmer 3 lispund och ett helt vanligt svettrum.

“På morgonen i tid tages 25[skålpund] finmalen pottaska (och finsigta) som blandas i en serskild låda med en del af snuset, hvarefter detta småningom inarbetas med det hela och sållas.”

I väntan på att snuset ska plockas ut ur den improviserade svettrumskokaren funderar jag nu som bäst på valet av soda. Jag tycker alltid att mitt snus blir godare ned natriumkarbonat trots att jag gjort massor av försök med kaliumkarbonat och jag vill att det skall vara bättre. Men å andra sidan står det klart och tydligt pottaska och det är ju det som är kaliumkarbonat. Med lite tur blir allt bra i slutändan eftersom kombinationen av allt är just det som är hemligheten när man vill göra snus på  Ljunglöfs vis. Jag får återkomma om det när snuset har lagrats en tid, men om man verkligen tror på det här och nästan spricker av otålighet och dessutom har tillgång till rena tobakssorter avslutar jag med receptet på ‘Unus’ i sin helhet.

Unus (600 g)

240 g  Virginiatobak (140 g Virginia bladmjöl CBO, 100 g Virginia bladmjöl CB30)

200 g  Virginia stjälkmjöl (90 g Virginia stjälkmjöl mörk, 110 g KS Virginia stjälkmjöl ljus)

160 g  Diverse bladmjöl (60 g Burley bladmjöl C1, 40 g Burley bladmjöl WRH, 30 g Havanna bladmjöl, 20 g Prilep bladmjöl [5%], 10 g Kentucky bladmjöl)

20 g Hårt rostad amerikansk ek
80 g salt
45 g kaliumkarbonat
4/5 flaska Originalarom
5 dl Vatten innan värmebehandlingen (och lämplig mängd vatten efter)