Vårbruk, svårbruk eller dårbruk?

Så här års undrar jag ofta vad jag håller på med egentligen. Vad finns det för vettigt i att odla en växt som inte tål frost – i Sverige, ett land där den frostfria perioden är max fyra månader, ibland bara tre, för att få fram en fullständigt onyttig produkt?

Eftersom utomhussäsongen är så kort måste jag förädla plantorna inomhus tills det är riskfritt att sätta dem i landet. 

Jag sådde frön den 1 mars, lite tidigare än förra året. Så småningom kom det små blad. Gulligt, gulligt, jodå. Långsamt blev de allt större och plantorna sattes i egna små krukor. Fortfarande gulligt. Och fortfarande kunde de på verandan samsas med det andra jag odlar.

Nu är det inte så gulligt längre. Jag får nästan panik. Tobaken har tagit över hela verandan, plantorna växer ständigt ur sina krukor och skriker ständigt efter vatten och näring. Tomater, chili och allt annat har fått fly en trappa ned eller ut i växthuset. Det känns som om jag är med i filmen Little Shop Of Horrors. Och det är fortfarande flera veckor kvar tills det är säkert att flytta ut plantorna i landet.

Eftersom tobaksplantor kan bli två–tre meter höga och en–två meter breda krävs det ett stort land för att få plats med tillräckligt många plantor för att få en skörd som närmar sig en årsförbrukning.

Jag odlar fler plantor för varje år och måste alltså varje år ha mer odlingsyta för dem. 

I höstas började vi utvidga det gamla tobakslandet åt två håll. Landet ligger på gammal havsbotten på trädgårdens lägsta plats och här är det alltid blött, vilket är bra för odling. Innan vi var klara med utvidgningen av landet började det regna hysteriskt. Ett par månader i sträck. Allt blev ett träsk och vi fick avbryta jobbet. Sedan kom vintern. 

För några veckor sedan hade det torkat upp och vi började igen. Gräva, fylla på jord, tång, gamla löv och annat, blanda runt, jämna ut, gräva gångar, bygga bäddar, luckra upp, lägga ut trampbrädor. Maken Byggare Bosse och tonårssonen hjälpte till med de första momenten genom att använda traktorgrävaren. När jag var nästan klar med finliret regnade det igen. Träsk på nytt. Men bara på ena kortändan. 

Byggare Bosse påpekade då att hela landet lutade. Det skilde ett par decimeter från den ena kortändan till den andra. Träsksidan behövde alltså komma upp lite. Ett lutande plan skulle förvandlas till ett horisontellt.

Men eftersom en odlare ständigt har brist på jord var det inte aktuellt att helt enkelt bara fylla på på den lägsta änden. Nä, nä, jord skulle flyttas från högt till lågt.

Bort med trampbrädorna, fram med traktorgrävaren och börja om från början. Helt sönderkört men lättare än att skyffla allt för hand. 

Och så jämna till på nytt, gräva gångar på nytt, kratta ihop bäddar på nytt, luckra på nytt, lägga trampbrädor på nytt. Och nu ligger de där, fyra mjuka bäddar och väntar på att bli hem för 70–80 tobaksplantor under några månader. Men ett tag till måste jag dela hem med ett gäng krävande monster.

Lyxproblem? Självklart. Frågan kvarstår: Varför utsätter jag mig för detta? Fåfänga? Snålhet? Gör-det-själv-eufori? Tjurskallighet? Efter att ha lärt känna en hel del andra tobaksodlare inser jag att det nog handlar om allt det där. Vi är ett stolt, uppfinningsrikt och envist släkte. Dessutom får vi, var och en, ett snus som inte smakar som någon annans, och det är värt allt jobb.