Pottaska för nyfikna.

Jag tänkte berätta lite om mitt försök att göra eget kaliumkarbonat i form av gammal hederlig pottaska och är så klart inte mindre fräck än att jag till stora delar återanvänder det jag skrivit om detta på min vanliga blogg. Eftersom den knappt har några läsare utöver släkt, vänner och andra som av okänd anledning gör det av medlidande är risken ändå liten att någon av er har läst det här förut.

Tack vare nedtecknad information på stentavlor, pergamentsrullar, böcker och numera även internet behöver man inte längre lära sig exakt allting enbart genom egna försök. Passionerade entusiaster har ofta redan lagt upp instruktionsfilmer om just det man funderar över till exempel på Youtube. Det är så klart praktiskt med genvägar som tar en fram mot målet lite snabbare, men tyvärr är inte riktigt alla människors samtliga erfarenheter inom alla områden uppladdade på Youtube ännu. Hade så varit fallet är det möjligt att någon före mig gjort ett precis likadant snus som det jag nu har under läppen, ett med kraftfull kvalitetstobak, mörk amerikansk imperial stout med smak av jordnötssmör, exklusiv kvalitetsgin, för många droppar citronessens och alldeles för mycket gummi arabicum i. Nu tvingades jag själv komma fram till att det inte är ofta jag vill kunna lägga in prillor med samma konsistens som en squashboll och som smakar sockervadd doppad i sockerlag och citrondoftande rengöringsmedel för urinoarer.

Lusten att experimentera förblir naturligtvis alltid intakt trots att man gör ett och annat halvdassigt snus ibland, det vet ni snusbakare bättre än de flesta andra. Den här gången fanns det dessutom bra genvägar. Jag ville som sagt tillverka pottaska på ungefär samma sätt man gjorde förr, redan på 1300-talet faktiskt, och sedan använda den som soda i snus för att se om det blev bättre eller sämre än med köpt soda.

Beredningen av pottaska gjordes förr i krukor (vilket ju heter pots på engelska, grundämnet kalium heter potassium.) Jag fick hjälp av en kompis som dels är lite klokare än mig, men framför allt mycket bättre på att använda google än mig, att hitta en enkel manual.

Jag började med att samla ihop den vita askan som blivit kvar i sommarstugans järnspis när vi eldat med björkved. Jag lade askan i en plasthink och hällde sedan på så mycket vatten att det precis täckte askan och lät den sedan stå och dra över natten. Dagen efter silade jag bort större bitar som inte kunnat lösas upp i vattnet genom en vanlig kökssil och hällde den återstående vätskan (som kallas asklut) i en kastrull och kokade bort vattnet. För att inte bränna fast pottaskan i botten på min frus pottaskakastrull (hon vet inte att en av våra vanliga kastruller numera heter så), slog jag av spisplattans värme lite innan allt vatten hunnit koka bort helt och lät det sista vattnet sakta dunsta av sig självt.

Den vackert grå beläggningen som blev kvar i botten påminde en hel del om valfritt kommunhus i Sovjetunionen under 1960-talet skrapade jag loss med en träslev. Förhoppningsvis var detta nu pottaska. En kemist skulle säkert invända att min pottaska innehåller en hel del kemiska orenheter, men jag beslöt mig redan innan jag provat för att se det som individuella smakbärare, fyllighet, kropp och karaktär. Ungefär som det aromatiska finkel man bara kan finna i den sprit bränd i lönndom i slutet av en avlägsen landsväg numera. Nåväl, hög tid att utse bästa soda!

Jag gjorde en sats Original brand från Kungssnus tillsammans med hårt rostad fransk ek i tryckkokare i ungefär fyra och en halv timme. Sedan tillsatte jag en grundarom och delade upp allt i tre lika stora portioner för att ha som bas för experimentet. Två fick prima natriumkarbonat och kaliumkarbonat från Tobakskemi, den tredje förhoppningsvis lika prima pottaska tillsatt som soda. Sedan lagrade jag alla burkar i kylskåp några dagar.

Sodan är ju till för att frigöra mer av det åtråvärda giftet nikotin som i sin tur sätter fart på olika signalsubstanser i kroppen, framförallt noradrenalin som leder till en förhöjd känsla av välbefinnande.

Det vanligaste är väl att man använder natriumkarbonat numera, men en och annan kör med kaliumkarbonat i stället eftersom det enligt dem är skonsammare för läppen och ger bättre smak. Kaliumkarbonat finns alltså även i pottaska, men inte i lika ren form.

Snus blir bättre om det lagras någon månad eller två innan man börjar lassa in det, men är man otålig räcker det för det mesta om man väntar en vecka. Då hinner det värsta av den skarpa sodan lägga sig någorlunda.

Jag ville givetvis att snuset med min egen pottaska i skulle bli bäst, men efter en veckas lagring tyckte jag att det hade en aningen torr och dammig ton (inte helt orimligt med tanke på askan). Det gick över efter ett tag och i övrigt var smaken god. Känslan av det vanliga välbehaget infann sig också vilket måste betyda att nikotin frigjorts och att pottaskan i alla fall fungerade.

Snuset med fabriksframställt kaliumkarbonat var riktigt fint även det, men till min stora bestörtning upplevde jag ändå att snuset med mainstreamsodan natriumkarbonat var det allra godaste och mest smakrika. Att vara i vetenskapens tjänst, om än på hobbynivå kräver så klart noggrannhet och tålamod, så snuslådorna ställdes därefter åter in i kylskåpet för att mogna ytterligare en vecka.

Efter det lade jag under några dagar oavbrutet in prilla efter prilla i någorlunda ordningsföljd av de olika varianterna och konstaterade att utfallet faktiskt började svänga lite. Alla tre varianter var goda, men man känner lite skillnad i smak på det med natriumkarbonat och det med kaliumkarbonat. Som två olika men ändå lika goda viner. Men det snus jag tyckte bäst om nu var det med pottaska. Den dammiga tonen hade nästan försvunnit helt, även om spåren av de restprodukter (orenheter) som naturligtvis blir kvar när man tillverkar pottaska hemma i köket tycktes ha gett snuset en mer robust ton. Lite mer själ helt enkelt. Visst kan det vara önsketänkande, men det är nog ändå en lite mer speciell karaktär i det snuset.

Det är definitivt mer jobb och man får inte ut särskilt många gram pottaska i proportion till råvaran, men jag kommer ändå att göra kaliumkarbonat själv flera gånger. Det är alltid intressant att prova på äldre metoder för framställning av det mesta här i livet. Dock funderar jag på att modifiera filtreringsprocessen och inskaffa en mer finmaskig saftsil och kanske filtrera askluten en extra gång.