Att odla är som att ha barn. Först är det så gulligt, så gulligt. Sedan kommer tonårsperioden med dess olika problem och slutligen flyger ungen ur boet och blir lönsam.
Det lilla fröet och den pyttelilla plantan är gulligt och fascinerande. Jag applåderar varje ny färdighet och dokumenterar varje ny tillväxtfas. Det blir fler ungar. Fortfarande gulligt.
Sedan händer något. Ungarna växer och växer. Och börjar ställa krav!
”Vadå, behöver du ny kruka igen? Har du redan växt ur den gamla?”
En vacker dag är huset fullt av 80 tonåringar. De växer ohejdat, tar allt mer plats, skitar ned, behöver vatten och hönsskit oavbrutet. De plockar aldrig upp efter sig. Jag måste skaffa nya kläder åt dem stup i kvarten när de gamla är för små. Ibland har jag, till och med som mamma till dem, svårt att få syn på det där gulliga i dem.
Och, som för alla tonåringar, gör hormonstormar och olika tillväxtfaser att måendet påverkas. Ibland slokar de och mår dåligt. Ibland mår de riktigt ordentligt dåligt och slokar alldeles förfärligt. Jag ligger vaken på nätterna och undrar hur det ska gå för dem. Jag blir tvungen att konsultera tobaks-BUP (olika odlarforum på sociala medier) för att få råd och hjälp att komma vidare.
Men så plötsligt kommer den där dagen när de ska ta första steget från hemmet. Ett studentboende på egen hand. Jag hjälper dem ut i carporten och ser till att de har allt de behöver. Jag känner frihetens vingslag: Äntligen kan jag återta mitt hem! Jag städar och röjer upp efter dem och får bestämma själv hur jag vill ha det.
Men vad tomt det blev. Vad ska jag göra nu? Hur har de det? Jag åker och hälsar på. Ganska ofta. ”Hej, hur mår ni? Behöver ni något? Jag tog med lite nya kläder om ni behöver? Inte? Säkert? Hönsskit då? Vatten?”
Men man vänjer sig. En vacker dag har de flyttat på riktigt, till ett eget hem långt från mitt. Jag ser dem inte lika ofta längre. Jag börjar bli ganska stolt över dem. ”Titta vad duktiga de är. Är dina lika duktiga?”
Men alla går det inte lika bra för. Några drabbas av en helikopterolycka och blir brutna för gott. Några skaffar dåliga, slemmiga vänner som suger ut dem. Några övermannas av tjuvar.
Men på det hela taget går det rätt bra. Jag hälsar på ibland och då umgås vi på ett mer vuxet, jämställt plan. Utbyter erfarenheter, minns gamla tider.
Och så småningom kommer den där dagen när jag kan känna: ”Nu är du lönsam, lille vän.”
Exakt så är det. Ibland är man rådvill och osäker, ofta får man lite hjälp av “Tobaks-BUP, men inte ens där finns exakt alla svar att få. Precis som i alla andra versioner av föräldraskap 🙂
Pingback: Finns det hjärterum, finns det plats för tobak - Kungssnus